48 veckor senare.

Att springa ett marathon är liksom inget man snyter fram bara sådär.
Det är först och främst en hemsk mental strid. Att inse hur hårt man måste träna och på något sätt lyckas hitta den där motivationen som får en att faktiskt börja. Förr eller senare kommer motivationen, antingen genom ett moget beslut eller för att man inser att det inte längre finns tid kvar att skjuta upp det. Oavsett vilket så är man igång, och nu handlar det om att hålla igång. Varma sommardagar, blöta höstkvällar, svinkalla vinternätter och pollenfyllda vårmorgnar. Det måste hända. Det mentala racet är sjukt jävla tungt. Den är dock mer än halva striden. Jag tänker säga 51%. Du är alltså mer än halvvägs bara genom att dedikera dig till detta.

Då är det dags för steg två, den fysiska delen. Man måste träna, helst hårt, fler gånger i veckan än man är van vid. Löpning fyra gånger och sen två styrkepass är sånt man får leva med. Varför? Jo, för när man börjar springa ett marathon så börjar terrorn. Det är 42 kilometer och din kropp kommer att gå sönder. Du kommer att paja och ju bättre förberedd din kropp är på detta, desto bättre kommer du att klara dig innan det går från en okej upplevelse till ren och skär smärta. Träningen inför detta ska helst vara lika jobbig som själva loppet. Du kommer att pressa dig till den grad att det gör ont på vägen dit. Oavsett vilket schema du följer, hur mycket eller lite du tränar, så kommer det den hemska sista veckan då du måste vara redo. 48% av loppet är dessa förberedelser.

Den saknade procenten är ganska enkel. Allt annat skit som kan påverka. I mitt fall, kost. Nu kör vi rödbetsjuice, blåbärsdryck och järntabletter. Även om detta bara har en verkningsgrad på att höja min prestation med 1% så är placebon på 8%. Fy fan vad laddat.

Sträckningar, personbästan och annat

Efter en vilovecka har jag då sökt mig tillbaks till de sälla jaktmarkerna.
Först och främst känner jag av någon slags smärta i knät, vilket jag drog på mig under viloveckan. Sug på den ni. Det påminner om en sträckning och går att träna med så jag kör på.
Har kört 4 halvmilar totalt igår och idag. En av dem resulterade i personbästa. Det där som jag inte skulle kunna röra för att jag bytt distans. Det visade sig inte hindra mig. Testade avslutningsvis "hur fort kan jag springa en km med mitt nuvarande löpsteg" och kom fram till "3:41". Detta känns som nåt man kanske kan förbättra med ett femtontal, kanske till och med 30 sekunder. Lägg sedan till lite kondition på detta så kan det kanske bli skitbra om tre år. Grymt grymt. För att få ordning på detta så borde jag helt enkelt ta tag i mitt liv. Dubbla träningspass oavsett. Lägga mig i tid, gå upp i tid. Allt sånt tråkigt skit. Men det är kanske värt det.

Vecka 14

Måndag: Världens sämsta dag för träning. Fick fan inget gjort. Kändes som jag skulle spy hela tiden. Borde sluta äta dagar som denna. (6/6 km)
Tisdag: Åt inget, körde två pass. Första var backe i 7 km. 12 timmar senare var det 7 km barmark, 4:18-tempo. Joråsåatt. Måste börja använda nya skorna. (14/20 km)
Onsdag: 10 km. Bara sådär. Viss smärta. Wooosh säger rymdskeppet. (10/30 km)
Torsdag: Ändring i planen så tog en vilodag.
Fredag: 5 km för att mjuka upp inför lördagen. (5/35 km)
Lördag: 27 km, 4:33-fart. Wooom. (27/62 km)
Söndag: Ont verkligen överallt. Gjorde ingenting.

Sammanlagt 62 km, nytt rekord osv. Nu väntar en vecka då det inte blir nån löpning utan bara övrig träning. Det blir nog intressant detta. Vet ju inte riktigt vad jag kan skriva om då men ändå.

Ärans pris

Det finns stora problem med att förväntas vara bra på nåt man verkligen kan jobba sig till.
Jag förväntas visst vara bra på långdistanslöpning. Jag gillar det, så jag jobbar för det. Naturligtvis får jag inget gratis. Jag tycker att jag äter alldeles för mycket. Min kropp känns alltid för tung när jag ätit samma dag som jag ska träna. Dessutom är väl logiken att ju mindre jag väger, desto mindre behöver jag släpa på. Vi vet alla att det egentligen inte funkar så, men det hindrar inte mig. Det är en ursäkt.
Det är en kropp som är fysiskt och mentalt plågad som tar sig runt passen, dag in och dag ut. Kroppen mår egentligen bra, men jag är trött. Jag orkar inte längre pressa. Det har blivit rutin. Den desperata jakten på bättre tider leder till desperata åtgärder. Idag gick det ju åt helvete. Vi får se vad åtgärden blir.

Vecka 13

Måndag: Vila i form av badminton.
Tisdag: 10 km. Snålblåst men 4:20-tempo. (10/10 km)
Onsdag: 7.2 + 3.4 km, så 10.6 dårå. Riktigt sliten kropp idag. (10.6/20.6 km)
Torsdag: 10 helt jävla värdelösa kilometer. (10/30.6 km)
Fredag: Vila!
Lördag: Bättre 10 km. (10/40.6 km)
Söndag: Sova!

Klassisk slövecka. Nästa vecka är tänkt att vara en vanlig vecka igen, men får se hur det blir med långpasset på lördag. Den som lever får se.

Om att vara långdistansare

Idag hade jag ett sånt där riktigt jävla skitvärdelöst pisspass. Ingenting stämde och hela jävla kroppen vägrade fan samarbeta. Blir bara förbannad på mig själv och det är såna här jävla dagar då allt dåligt med långdistanslöpning kommer fram.

Har så jävla mycket att göra om dagarna att jag i bästa fall kan trycka in ett pass jävligt tidigt eller förbannat sent. Alla som ens gjort sig besväret att samtala med mig vet att jag hatar morgnar så det blir ofta jävligt sent. Idag var en sån där jävla dag då tröjan i det närmaste stank självdöd pingvin och pulsbandet helt stängde av all möjlighet att andas. Så springer man sitt jävla skitpass och kommer hem och stretchar. Det enda man kommer fram till då är att man är stelare än en jävla okokt spaghetti och att ens fötter ser ut som nåt ur en jävla skräckfilm från 1962. Sen i all ärlighet, vad fan får man ut av det? Visst man blir lite piggare och mycket starkare, men folk tittar fan bara snett på en. Vadå, går det att träna i verkligheten utanför ett gym? Bullcrap. Är en tid på 1h37m14s på något sätt ett rekord? Vad är det för jävla utomjordingspråk? Blir ju så jävla bitter. Jag är rätt bra på den träningsform jag tillämpar, och med tanke på att folk skryter om sina jävla tider på jävla löpbandet var och varannan sekund tycker man att det borde finnas nån form av yttre beundran för vad jag gör och inte bara "men du borde gå på gym".
Helvete vad jag är förbannad.

Om snålblåst och jäkelskap

Denna vecka blir en riktig glassarvecka. 4 pass, 40 km är inplanerat. Detta ger mig minst en hel extra vilodag beroende på om jag kör nåt dubbelpass eller inte.
10 km idag, 4:20-tempo trots ungefär tre orkaners vindstyrka. Grymt!
Osar dessutom nya träningsgrejor på torsdag. Yay. Den misstänkta skadan i låret sken med sin frånvaro. Dubbelyay.

Det börjar kännas bra inför maran. Nice.

Vecka 12

Måndag: 6.7 km. Nytt SB på de första 5 km, vissa åsikter kallar det PB då mitt gamla PB inte riktigt är jämförbart. (6.7/6.7 km)
Tisdag: 5.5 km backe. Blev inget kvällspass som ett resultat av detta. Fy fan vad det tar. Nu ser vi alltså att det blir tufft att förbättra förra veckan. (5.5/12.2 km)
Onsdag: VEM I HELVETE BESTÄLLDE SNÖ?! VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FEL PÅ ER?! 4:40-fart på jävla milhelvetet. Skit. Fan. (10.3/ 25.5 km).
Torsdag: Vem fan tog bort snön? Vilket jäkla skämt idag i alla fall, sprang 7 km, första vändan var skittung, trodde jag hade motvind men när jag vände visade det sig att jag hade haft medvind dit... Awell. Ok tid trots allt. (7/ 32.5 km)
Fredag: Vila.
Lördag: 25 km, wooties. 8 km i terräng, resten asfalt. Första 10 var ganska kuperat följt av smooth sailing. 4:32-fart. (25/ 57.5 km)
Söndag: Imorgon ska jag fan vila.

57.5 km, swell. Får se hur jag gör nästa vecka. Är lite insatt på att gå ner till 45 km för att låta kroppen komma ikapp lite, eller bara pressa på. Vi märker nog hur det blir.

Förräderi

Det finns ingenting som är så förrådande, så back-stabbing som backträning (do notice the pun). När man kör en längre backe (400+ meter) upp och ned så är det alltid nåt som går åt helvete.
Man tar sig med nöd och näppe högst upp på vad som känns som Mt. Everest, dör lite inombords och börjar rulla nedåt igen. Det är nu konflikten kommer. Eftersom backen nedåt är så pass lång så hinner man "alltid" återhämta sig, i princip till fullo, glömmer helt bort tröttheten som man för 2 minuter sen körde och vänder och tar sig an backen än en gång. Man krälar sig upp, snubblar ner och har fått tillbaks nog med energi för att försöka igen. Helvete.

Det finns inget som förråder dig så mycket som träning i en riktigt äcklig backe.

Vecka 11

Måndag: 6 km, totalt standardpass. (6/6 km)
Tisdag: Dubbelpass, 10 på morgonen, 5 på kvällen. (15/21 km)
Onsdag: 10 km. Skillnaden mellan de första 5 km och de sista 5 km var 0.3 sekunder. På riktigt. (10/31 km)
Torsdag: 5 km av någon självklar anledning. Skulle varit backe men det snöt sig på grund av mörker. (5/ 36 km)
Fredag: Vila!
Lördag: Skulle blivit ett långpass men ställde upp på att jobba så lyckades med nöd och näppe trycka in 10 km på kvällen. (10/ 46 km)
Söndag: För att bemästra planen blev det 10 km även idag. (10/ 56 km)

Score, I say! 56 km denna vecka! Skulle som sagt haft ett rent långpass men var i vanlig ordning snäll och ställde upp och jobbade. Inget uttalat mål inför nästa vecka mer än ett brutalt pass en av helgdagarna. Har en rakt genom ond sträcka som väntar.

Ny vecka, nya synder

Nya träningsveckan är alltså igång. Idag är det som bekant måndag och då ska det spelas badminton vilket i sin tur innebär att första passet för veckan blir ett ganska kort sådant. 6 km på allt annat än sensationella 25:55. Dagens bästa var dock premiären av de nya skorna. Ska varva in dem lite långsamt så kan de nog få ställa upp på långpasset nästa lördag.

Anyway, veckans mål är 55 km även om det just nu känns smått vansinnigt.

Skitfula, som det ska vara.

Att springa lopp

Rubrik, ni vet.
Att springa lopp är väl nåt som allt för många amatörlöpare ger sig in på. Vårruset, Grabbhalvan, Göteborgsvarvet eller något annat liknande tokigt. Det känns som det naturliga steget och för den som tar träningen ens det minsta seriöst, varför inte? Då finns det naturligtvis ett par saker att tänka på.

1) Stryk plan A och B, gå rakt på plan C.
Plan A är alltid "Jag är vältränad, jag kommer att ta den här milen på 45. Jag har gjort det förr, det ska gå igen". Plan B är nåt i stil med "Det gick ju inte som väntat, nu börjar jag att hitta på ursäkter i huvudet", och plan C blir då "F it, jag vill bara bli klar med skiten". Det är även där man ska börja. Att lägga upp en plan, en planerad måltid för ett lopp, är det i särklass dummaste man kan göra, detta av tre anledningar.
- Folk kan inte springa
Hur brutalt det än låter så är detta sanningen. Folk kan inte springa men tror sig själva bemästra konsten och problemet är ytterst förekommande på kortare lopp, 5 - 15 km. Folk springer iväg som om de vore Usain Bolt i cirka 1200 meter och tappar sedan allt. Din uppgift blir nu att försöka tränga dig fram genom detta hav av människor som totalt kollapsat och dessutom sällan flyttar på sig. Lycka till att hålla huvudet kallt nu. You had a nice ride.
- Folk kan inte mäta
Ibland är problemet även det att de som mäter banan inte klarar sig ordentligt. Detta är lite taskig kritik då de trots allt oftast är frivilliga funktionärer som ställer upp och gör jobbet, utan dem skulle loppet inte bli av, men när ett lopp som sägs vara 6 km istället visar sig vara 6.7 km, då blir man lite förbannad. Sen kan det vara intern inkonsekvens också. Jag har av egen erfarenhet bevittnat att det ibland kan vara 1.5 km mellan två stycken kilometerskyltar, och sånt knäcker en.
- Du kan inte banan
Man kan komma så tokigt förberedd på att springa sina 10 km, och så kolliderar man med verkligheten. 10 km är inte 10 km överallt. Det bästa exemplet skulle vara Lidingöloppet. Säg att du inte har möjligheten att plåga dig i skogarna på Lidingö och du har tränat 30 km hyfsad terräng inför loppet. Sen kommer Lidingö. Det är ett lopp från helvetet med backar som är direkt plågsamma och ingenting gick som väntat.

Sammanfattningsvis ska du alltså ha som primär målsättning att ta dig runt. Andra gången du kör loppet kan du börja fundera på vad du kan göra för att förbättra dig.

2) Glöm klockan
Av anledningarna ovan så ska du helst inte springa med klocka. När du kommit 2 km på 13 minuter och råkar snegla på klockan så är det kört. Antingen kommer du att ge upp eller så kommer du desperat att försöka ta igen tiden du har förlorat, och det kan gå åt helvete. En liten newsflash är ju att på lopp så brukar alltid tiden registreras efteråt. Om du inte är jätteberoende av att kunna analysera varje steg du tar under ett år så ska du absolut inte använda klocka eller app som klockar tid och sträcka. Det kommer bara att bli tokigt.

3) Du är en amatör, uppträd som en
Att vara amatör inom löpning är nåt positivt. Det finns ingen press på dig, och det är så du ska tänka. Om du springer ett lopp, försök ha roligt! Försök ha kul med den du springer med, eller uppskatta den staden du springer i. Ett stadslopp är ju ett skitbra sätt att få se delar av en stad du aldrig nånsin kommer att få se annars. Du tävlar mot dig själv och ingen annan, undantaget kanske nån kompis. Det är okej att ha kul på vägen. Faktum är att det är vad du ska göra. Have fun!

Vecka 10

Med en plan (inte ett mål, en plan) på cirka 46 km fanns det inte plats för misstag.

Måndag: Badminton följdes av 5 km. Fortfarande trötthet sen förkylningen men det var bara att köra. 4:26-fart. (5/5 km)
Tisdag: Dubbla pass. Gick helt okej. 6 + 5 km. (11/16 km)
Onsdag: 10.7 km strax över måltiden. Det var rätt tunga ben idag. (10.7/26.7 km)
Torsdag: 4.6 km, 3.4 av dem i backe. Min jävla karma kickade in och gav mig motvind uppåt, swell. Backen i fråga är cirka 550 meter uppför och rimligtvis lika mycket nedför, av varierande karaktär. Plågsamt, men säkert nyttigt. (4.6/31.3 km)
Fredag: Jättemycket vila och skitmånga mackor.
Lördag: 15.2 km. Tog mig an ett långpass precis enligt plan. Det var tungt och tufft med den kraftiga motvinden som rådde, men det gick ändå helt ok. Första 10 gick på 43:20, och efter timmen hade jag kommit 13.5 km. Det var sista 5 km som gick åt helvete då motvinden tilltog och jag hade det backigaste partiet kvar. Kufiskt nog var de första 10 km min snabbaste mil i år. (15.2/46.5 km)
Söndag: Gör nog om planen. Vilodag idag med, "stänger in" långpasset med vilodagar. På så sätt kan jag springa längre på lördagarna.

Avslutar alltså veckan med 46.5 km på 6 aktiviteter, 3h 33 min.

Omstart

Imorgon bitti ska jag till tandläkaren. Efter det ska jag köra ett backpass innan jobbet. Jag minns inte när jag sprang backe senast. Det är liksom fusksättet att bli bättre på löpning. Kör backe och du blir hundra gånger bättre än du vågat tro själv. På riktigt. Det blir liksom lite roligare när man blir mycket bättre fort som fan.
Ska försöka få in dessa pass på kvällen istället. Nån som vill med?

Chansning

Har ett schema att följa så jag gör det. Körde 5 km idag som planerat. Känns inte av halsen längre, men var trots det lite snorig. Vi får se imorgon hur det känns. Just nu gör jag det bästa i samband med löpträning, äter. Ägg bakat i bakpotatis. Jordgubbar och glass till efterrätt. Ibland måste man ta hand om sig själv.

Vi håller alla tummar att det ska gå bra imorgon.

Vecka 9

Målet: 42 km. Hur illa gick det då jag avslutade veckan innan med halsont?

Måndag: Halsont och kör snabbaste 5 km sen 9e januari. Vad i helvete tänkte jag här? (5/5 km)
Tisdag: Sjuk
Onsdag: Sjuk
Torsdag: Dödssjuk
Fredag: Sjuk
Lördag: Antagligen sjuk
Söndag: Antagligen sjuk

Ok så går det när man tränar med halsont. Hela jävla träningsveckan spoilerad och nästa vecka börjar "kvalitetsträning", med allt vad det innebär. Minst ett "långpass" (15+ km) i veckan, i en perfekt värld ett backpass och allsköns annan träning vid sidan av mängdträningen. Det enda jag kan ta med mig från denna vecka är det underbara Batman-citatet,
"Why do we fall, master Bruce? So we can learn to pick ourselves up."

Planen är som följer:
Måndag - 5 km + badminton
Tisdag - 5 + 5 km
Onsdag - 10 km
Torsdag - Backe (3 - 4 km beroende på hur mycket ork som finns)
Fredag - Vila
Lördag - 15 km.
Söndag - Backe (3 - 4 km beroende på form)

46 - 48 km. I see no way in how this carefully laid plan could ever fail.

Sjukt

Har varit sjuk sen i tisdags. Förjävla skit. Har ägnat dagen till att må riktigt, riktigt dåligt men börjar repa mig nu. Detta innebär att jag i princip börjar om på noll nästa vecka.

I alla fall drar jag ner på badminton från och med nästa vecka. Bara ett pass i veckan istället för två. Det är trist, men måste prioritera det jag verkligen vill vara bra på.

Att inte kunna hålla igen

I söndags kände jag att nåt var på gång i halsen. Inte halsont, men ändå rätt så slemmigt. Igår hade jag "ont" i halsen men kände mig ändå pigg. Jag om någon vet att man absolut inte får träna löpning med halsont. Vad gjorde jag? Tränade löpning. Betalar idag priset för det.

Problemet för mig är att jag har en bestämd sträcka jag "måste" klara av varje vecka, annars tror jag att min värld faller sönder. Det var därför jag inte ville se den större bilden och helheten var mindre än summan av delarna. Det här är mitt, och säkert många andras, stora problem. Att bli så pass mycket rutinmänniska så man kör mot bättre vetande.
Det är skillnad på att ta ett pass där kroppen känns som bly, och att ta ett pass när man är småsjuk. Det ena är heroiskt. Det andra är barnsligt. Jag valde det barnsliga.

Motivation

När det gäller löpträning utomhus under höst-vinter-vår och sommar så är motivationen inte bland det svåraste. Det är alltid det allra svåraste. Problemet med löpning är att det egentligen inte ger något. Man springer och springer och springer. Svettas och får ont. Ramlar omkull och börjar om. Tiderna blir inte speciellt mycket bättre och slår man ett personbästa kan det lika gärna bara vara en bra dag, medvind eller helt ensamt på gångbanorna som att det faktiskt är träningen som gett resultat.
En gång i tiden var löpning det bästa sättet att gå ner i vikt. Det var enkelt att springa, på med skorna, ut och kör en bit, hem och var nöjd. Sen kom gymmet och personliga tränare och dieter och anden i lampan med tre önskningar. Nu är löpning till för den som vill bli en bättre löpare. I vilket fall som helst, här drar jag till med ett par tips för att orka motivera sig att träna löpning utomhus, tips som dessutom fungerar.

1) Långsiktigt mål
Sätt ett löjligt långsiktigt mål. Jag har en bekant i USA som nyligen plockat upp löpning som träningsform. Hans mål är 16 månader bort, med ett delmål om ett halvår. För den ovane löparen kan till exempel milen på under 50 minuter vara en början, eller kanske bara orka en mil. Målet ska helst ses som orimligt i nuet och sedan glömmas bort. En vacker dag råkar man kolla upp det igen och ser då "holy shit, jag har ju kommit betydligt mycket närmare". Detta leder in till nästa tips.

2) För lagom mycket dokumentation
Att analysera varje pass superdjupt och försöka förstå datan som deriveras därifrån är helkasst. Man kommer bara att bli knäckt av en eller annan anledning. "Åh nä jag klarade inte av att vara lika bra som igår, buhu nu skiter jag i detta" är å ena sidan en fullständigt rationell reaktion, men om man för en notis över hur långt man springer och bara kollar klockan till exempel varannan vecka så finns det plötsligt möjlighet att se förbättringen och på så sätt tycka att det är roligare.

3) Spring med nån
Jag hatar att springa med en annan person. Man måste antingen anpassa farten (snigelparad) och får inte riktigt ut nåt, eller så har man inte en suck och känner sig totalt underlägsen och kass. Det ena känns som bortkastad tid och det andra tar totalt knäcken på moralen. Realiteten är dock en helt annan, Att springa med någon som är långsammare är kanske inte det roligaste du kan göra men det ger förbannat mycket. Att lära sig kontrollera hastighet och ta det lugnt när det behövs är något som är av yttersta vikt när man ska springa.
Att vara den som "bromsar" upp är inte heller negativt. Den som du springer med vill sannolikt ha med dig och vill se dig utvecklas, den tycker att det är kul att du vill försöka mot alla odds. Beroende på vem jag springer med så är jag antingen den som bromsar upp, eller den som måste bromsa. Inget av det känns som bortkastad tid. Att springa med en annan person gör det främst lättare att komma ut. Man vill ju inte svika en kompis, eller hur?

4) Spring regelbundet
Detta är väl egentligen en no-brainer men regelbunden träning är direkt nödvändigt om löpningen ska förbättras. Regelbundet behöver inte innebära varje dag, varannan dag eller whatnot. Det kan vara varje söndag, en enda gång i veckan.

5) Det sitter bara i huvudet
Det är så äckligt tungt att ge sig ut i kalla mörka jävla vintermånaderna för att springa sin äckliga mil och komma hem och vara förbannad över att vägjävlarna inte var plogade någonstans. Tiderna kommer att suga och det kommer göra mycket mer ont än du någonsin varit med om. Det är för att vinterlöpning är en helt annan sport. Det är tider som inte är menade att jämföras med löpband eller sommarpass. Att bara springa 3 km under vinterpassen ger väldigt mycket för framtiden. Det handlar om att bygga en grund. Se aldrig ett tungt pass som ett misslyckande. Aldrig. Att ta sig genom det är värt en solid guldstaty på torget.
Om det börjar kännas tungt och värdelöst, börja utmana dig själv. Populära alternativ är "hur långt kan jag komma på tjugo minuter" eller "hur snabbt kan jag springa den här rundan på 3 kilometer".

6) Powerlevel
Om du akut vill bli bättre så snabbt som möjligt, spring i backe. Leta upp en lagom brant backe på minst 250 meter. Go. Upp och ned som en tokig jävel. Första gången kommer du storkna efter 2 vändor. Andra gången kanske du klarar 3. Femte gången tar du 4. Efter tioende gången går du tillbaks till barmark och formligen flyger fram. Ytterligare fördelar är att du alltid kommer tillbaks till starten rätt fort så du kan ha vattenflaskor, och om du springer med någon är ni aldrig långt från varandra. Nackdelar är hur jävla ont det gör. Kom ihåg att strecha.

7) Det viktigaste tipset av dem alla
Tro på dig själv. Om du springer för att bli en bättre löpare (som undertecknad gör), för att få bättre kondition, för att bli smalare, bättre på en annan sport eller nån helt annan anledning så måste du alltid tro på dig själv. Ingen annan kan tro på dig åt dig. Du kan fixa detta.

8) Skojade bara, det finns ett ännu viktigare tips
Det allra mest viktiga tipset: Tips 1 - 7 ovan.

Vecka 8

Vecka 7 körde jag 34 km, vecka 8 var målet 38 km. Hur gick det?

Måndag: Milen dagen efter milen. Klarade måltiden med 2 sek/km. Sweet. (10/10 km)
Tisdag: 5.7 km på morgonen med sällskap (alla vet hur dålig jag är på att springa med sällskap, lägger mig automatiskt på en skitlångsam tid), 3 km på kvällen i 3h-tempo (4:15/km). (8.5/18.5 km)
Onsdag: ...OS-hockey?
Torsdag: 8 km, strax över måltiden. Bitch. I ärlighetens namn var jag längre över tiden nu än jag var under den i måndags. (8/26.5 km)
Fredag: 5 km. Tid okänt för jag lyckades ladda ur klockan. Lika bra det. Riktigt jävla pissväder idag. Fan i helvete. (5/31.5 km)
Lördag: Blött, halt, kallt, eländigt. Gick för långt idag, sug. Självkontroll = 0. 3 sek/km över måltiden. (10.5/42 km)
Söndag: Vila och viss känning i halsen. Skulle egentligen ha kört ett kortare pass idag men halsen...

Totalt blev det alltså 42 km. Nästa vecka är det alltså 42 km som gäller, denna gång på riktigt. Distansen med stort d. Får se hur många pass jag lyckas slå ut det på. Skulle helst se ett rejält långpass inblandat. Snart är jag nog uppe på de där illusiva 70 km/vecka. Hoppas hoppas.

Problemet med denna vecka var snön som gjorde comeback under onsdag kväll. Då Arboga Kommun gör ett halvdant jobb med plogningen av cykelbanor var det på vissa platser snö och is så jag var tvungen att använda broddar. Vissa delar var dock soprena, vilket gör broddarna till en ökad skaderisk för min del. Broddar på asfalt gör bra jävla mycket skada på mina redan känsliga fotleder. Det är ju sådär. Well-oh, vi kör väl vidare från här.

Måltiden, för den intresserade, är 4:30

6 aktiviteter
42.26 km
3h15 min
7.03 km i genomsnitt per pass
10.5 km var det längsta passet

En amatörs bekännelse.

Jag har sprungit massa lopp, stafetter, Lidingö, Stockholm Marathon, terränglopp på 23 km etc. Jag har bra tider på det mesta och siktar mot att ta maran på under tre timmar inom en snar framtid. Nånstans på vägen tappade jag tråden. 

Jag tränar inte kondition för att jag vill det, utan för att alla andra förväntar sig att jag ska vara han med brutal kondition på längre distanser. I mina bekantskapskretsar, alla positiva amatörer, är det en orimlig tanke att klara av att hänga med mig i tre mil för att jag helt enkelt aldrig viker ner mig. Jag fortsätter alltså träna för att jag är rädd för att lämnas utanför. 

Nu handlar det bara om prestige. Jag har en image att upprätthålla. Så får det förbli.

Jag har problem med vikt och mat. Det kallas ätstörningar. Jag tycker inte att jag är speciellt tjock, och jag är rationell i mitt tänk. Mina gener har gett mig en kropp, lev med det och försök hantera det. Det är inte så att jag känner mig "ful" och kommer att kunna bli snyggare om jag går ner i vikt. Däremot blir det mindre att släpa runt på de tunga passen. Jag väger just nu cirka 61 kg. Jag tänker mig att jag nog skulle kunna ligga på 58 kg och prestera mycket bättre på löpningen. Jag hatar att äta ensam. Varje gång jag äter ensam känner jag mig som ett jävla äckel som verkligen inte borde ha ätit för jag hade kunnat klara mig ett tag till utan mat. Antagligen till typ nästa dag.

Detta tankesätt går i och för sig bra ihop med distanslöpning. När man sprungit en rätt så bra bit i ett tempo som är högre än man är van vid tappar man all aptit. Det är inte så att man inte vill äta. Nu handlar det om att man inte kan. På det sättet har jag plötsligt en ursäkt till att äta lite. Jag tycker att det är hemskt men jag vet att det finns de som har det värre med detta hemska tillstånd.

Jag hoppas kunna komma över detta och äta precis så mycket som jag behöver, inte så mycket som jag vill. 

Jag hoppas även kunna fortsätta vara en förebild som upprätthåller sin image. 

Good day to you, sir.

Det kanske går bättre att träna om man skriver om det. Eller egentligen går det rätt bra. Jag bara klagar en hel del och har svårt att motivera mig.

Tja. Anders, 27. Matematikintresserad. Kameraman. Tränar löpning efter bästa förmåga men skulle så gärna vilja ha nån att träna med. Att ge sig ut ensam när mörkret fallit för att springa är inte så jävla roligt alla gånger. Det handlar dock om att sänka huvudet och fortsätta framåt vad jag fattat. I vilket fall som helst, det är inte jättelångt till nästa marathon. 31/5 ska jag vara i topptrim. Det finns ju dock vissa svårigheter. En sjukdom som äter upp mig från insidan. Demoner inombords som inte vill mitt bästa. En vad som gör konstant ont. En fotled som är risig. Meeeeen knät, som alltid varit min nemesis, är fan helt okej! Hur var det nu, ljuspunkt även i mörkret?

Kör just nu bara vanliga pass i väntan på mars, då det är lite bättre väder så man faktiskt kan köra "riktig" träning. Backe, intervall och långpass.
I shall be seeing you.