48 veckor senare.

Att springa ett marathon är liksom inget man snyter fram bara sådär.
Det är först och främst en hemsk mental strid. Att inse hur hårt man måste träna och på något sätt lyckas hitta den där motivationen som får en att faktiskt börja. Förr eller senare kommer motivationen, antingen genom ett moget beslut eller för att man inser att det inte längre finns tid kvar att skjuta upp det. Oavsett vilket så är man igång, och nu handlar det om att hålla igång. Varma sommardagar, blöta höstkvällar, svinkalla vinternätter och pollenfyllda vårmorgnar. Det måste hända. Det mentala racet är sjukt jävla tungt. Den är dock mer än halva striden. Jag tänker säga 51%. Du är alltså mer än halvvägs bara genom att dedikera dig till detta.

Då är det dags för steg två, den fysiska delen. Man måste träna, helst hårt, fler gånger i veckan än man är van vid. Löpning fyra gånger och sen två styrkepass är sånt man får leva med. Varför? Jo, för när man börjar springa ett marathon så börjar terrorn. Det är 42 kilometer och din kropp kommer att gå sönder. Du kommer att paja och ju bättre förberedd din kropp är på detta, desto bättre kommer du att klara dig innan det går från en okej upplevelse till ren och skär smärta. Träningen inför detta ska helst vara lika jobbig som själva loppet. Du kommer att pressa dig till den grad att det gör ont på vägen dit. Oavsett vilket schema du följer, hur mycket eller lite du tränar, så kommer det den hemska sista veckan då du måste vara redo. 48% av loppet är dessa förberedelser.

Den saknade procenten är ganska enkel. Allt annat skit som kan påverka. I mitt fall, kost. Nu kör vi rödbetsjuice, blåbärsdryck och järntabletter. Även om detta bara har en verkningsgrad på att höja min prestation med 1% så är placebon på 8%. Fy fan vad laddat.

Sträckningar, personbästan och annat

Efter en vilovecka har jag då sökt mig tillbaks till de sälla jaktmarkerna.
Först och främst känner jag av någon slags smärta i knät, vilket jag drog på mig under viloveckan. Sug på den ni. Det påminner om en sträckning och går att träna med så jag kör på.
Har kört 4 halvmilar totalt igår och idag. En av dem resulterade i personbästa. Det där som jag inte skulle kunna röra för att jag bytt distans. Det visade sig inte hindra mig. Testade avslutningsvis "hur fort kan jag springa en km med mitt nuvarande löpsteg" och kom fram till "3:41". Detta känns som nåt man kanske kan förbättra med ett femtontal, kanske till och med 30 sekunder. Lägg sedan till lite kondition på detta så kan det kanske bli skitbra om tre år. Grymt grymt. För att få ordning på detta så borde jag helt enkelt ta tag i mitt liv. Dubbla träningspass oavsett. Lägga mig i tid, gå upp i tid. Allt sånt tråkigt skit. Men det är kanske värt det.

Vecka 14

Måndag: Världens sämsta dag för träning. Fick fan inget gjort. Kändes som jag skulle spy hela tiden. Borde sluta äta dagar som denna. (6/6 km)
Tisdag: Åt inget, körde två pass. Första var backe i 7 km. 12 timmar senare var det 7 km barmark, 4:18-tempo. Joråsåatt. Måste börja använda nya skorna. (14/20 km)
Onsdag: 10 km. Bara sådär. Viss smärta. Wooosh säger rymdskeppet. (10/30 km)
Torsdag: Ändring i planen så tog en vilodag.
Fredag: 5 km för att mjuka upp inför lördagen. (5/35 km)
Lördag: 27 km, 4:33-fart. Wooom. (27/62 km)
Söndag: Ont verkligen överallt. Gjorde ingenting.

Sammanlagt 62 km, nytt rekord osv. Nu väntar en vecka då det inte blir nån löpning utan bara övrig träning. Det blir nog intressant detta. Vet ju inte riktigt vad jag kan skriva om då men ändå.

Ärans pris

Det finns stora problem med att förväntas vara bra på nåt man verkligen kan jobba sig till.
Jag förväntas visst vara bra på långdistanslöpning. Jag gillar det, så jag jobbar för det. Naturligtvis får jag inget gratis. Jag tycker att jag äter alldeles för mycket. Min kropp känns alltid för tung när jag ätit samma dag som jag ska träna. Dessutom är väl logiken att ju mindre jag väger, desto mindre behöver jag släpa på. Vi vet alla att det egentligen inte funkar så, men det hindrar inte mig. Det är en ursäkt.
Det är en kropp som är fysiskt och mentalt plågad som tar sig runt passen, dag in och dag ut. Kroppen mår egentligen bra, men jag är trött. Jag orkar inte längre pressa. Det har blivit rutin. Den desperata jakten på bättre tider leder till desperata åtgärder. Idag gick det ju åt helvete. Vi får se vad åtgärden blir.

Vecka 13

Måndag: Vila i form av badminton.
Tisdag: 10 km. Snålblåst men 4:20-tempo. (10/10 km)
Onsdag: 7.2 + 3.4 km, så 10.6 dårå. Riktigt sliten kropp idag. (10.6/20.6 km)
Torsdag: 10 helt jävla värdelösa kilometer. (10/30.6 km)
Fredag: Vila!
Lördag: Bättre 10 km. (10/40.6 km)
Söndag: Sova!

Klassisk slövecka. Nästa vecka är tänkt att vara en vanlig vecka igen, men får se hur det blir med långpasset på lördag. Den som lever får se.

Om att vara långdistansare

Idag hade jag ett sånt där riktigt jävla skitvärdelöst pisspass. Ingenting stämde och hela jävla kroppen vägrade fan samarbeta. Blir bara förbannad på mig själv och det är såna här jävla dagar då allt dåligt med långdistanslöpning kommer fram.

Har så jävla mycket att göra om dagarna att jag i bästa fall kan trycka in ett pass jävligt tidigt eller förbannat sent. Alla som ens gjort sig besväret att samtala med mig vet att jag hatar morgnar så det blir ofta jävligt sent. Idag var en sån där jävla dag då tröjan i det närmaste stank självdöd pingvin och pulsbandet helt stängde av all möjlighet att andas. Så springer man sitt jävla skitpass och kommer hem och stretchar. Det enda man kommer fram till då är att man är stelare än en jävla okokt spaghetti och att ens fötter ser ut som nåt ur en jävla skräckfilm från 1962. Sen i all ärlighet, vad fan får man ut av det? Visst man blir lite piggare och mycket starkare, men folk tittar fan bara snett på en. Vadå, går det att träna i verkligheten utanför ett gym? Bullcrap. Är en tid på 1h37m14s på något sätt ett rekord? Vad är det för jävla utomjordingspråk? Blir ju så jävla bitter. Jag är rätt bra på den träningsform jag tillämpar, och med tanke på att folk skryter om sina jävla tider på jävla löpbandet var och varannan sekund tycker man att det borde finnas nån form av yttre beundran för vad jag gör och inte bara "men du borde gå på gym".
Helvete vad jag är förbannad.

Om snålblåst och jäkelskap

Denna vecka blir en riktig glassarvecka. 4 pass, 40 km är inplanerat. Detta ger mig minst en hel extra vilodag beroende på om jag kör nåt dubbelpass eller inte.
10 km idag, 4:20-tempo trots ungefär tre orkaners vindstyrka. Grymt!
Osar dessutom nya träningsgrejor på torsdag. Yay. Den misstänkta skadan i låret sken med sin frånvaro. Dubbelyay.

Det börjar kännas bra inför maran. Nice.

Vecka 12

Måndag: 6.7 km. Nytt SB på de första 5 km, vissa åsikter kallar det PB då mitt gamla PB inte riktigt är jämförbart. (6.7/6.7 km)
Tisdag: 5.5 km backe. Blev inget kvällspass som ett resultat av detta. Fy fan vad det tar. Nu ser vi alltså att det blir tufft att förbättra förra veckan. (5.5/12.2 km)
Onsdag: VEM I HELVETE BESTÄLLDE SNÖ?! VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FEL PÅ ER?! 4:40-fart på jävla milhelvetet. Skit. Fan. (10.3/ 25.5 km).
Torsdag: Vem fan tog bort snön? Vilket jäkla skämt idag i alla fall, sprang 7 km, första vändan var skittung, trodde jag hade motvind men när jag vände visade det sig att jag hade haft medvind dit... Awell. Ok tid trots allt. (7/ 32.5 km)
Fredag: Vila.
Lördag: 25 km, wooties. 8 km i terräng, resten asfalt. Första 10 var ganska kuperat följt av smooth sailing. 4:32-fart. (25/ 57.5 km)
Söndag: Imorgon ska jag fan vila.

57.5 km, swell. Får se hur jag gör nästa vecka. Är lite insatt på att gå ner till 45 km för att låta kroppen komma ikapp lite, eller bara pressa på. Vi märker nog hur det blir.

Förräderi

Det finns ingenting som är så förrådande, så back-stabbing som backträning (do notice the pun). När man kör en längre backe (400+ meter) upp och ned så är det alltid nåt som går åt helvete.
Man tar sig med nöd och näppe högst upp på vad som känns som Mt. Everest, dör lite inombords och börjar rulla nedåt igen. Det är nu konflikten kommer. Eftersom backen nedåt är så pass lång så hinner man "alltid" återhämta sig, i princip till fullo, glömmer helt bort tröttheten som man för 2 minuter sen körde och vänder och tar sig an backen än en gång. Man krälar sig upp, snubblar ner och har fått tillbaks nog med energi för att försöka igen. Helvete.

Det finns inget som förråder dig så mycket som träning i en riktigt äcklig backe.

Vecka 11

Måndag: 6 km, totalt standardpass. (6/6 km)
Tisdag: Dubbelpass, 10 på morgonen, 5 på kvällen. (15/21 km)
Onsdag: 10 km. Skillnaden mellan de första 5 km och de sista 5 km var 0.3 sekunder. På riktigt. (10/31 km)
Torsdag: 5 km av någon självklar anledning. Skulle varit backe men det snöt sig på grund av mörker. (5/ 36 km)
Fredag: Vila!
Lördag: Skulle blivit ett långpass men ställde upp på att jobba så lyckades med nöd och näppe trycka in 10 km på kvällen. (10/ 46 km)
Söndag: För att bemästra planen blev det 10 km även idag. (10/ 56 km)

Score, I say! 56 km denna vecka! Skulle som sagt haft ett rent långpass men var i vanlig ordning snäll och ställde upp och jobbade. Inget uttalat mål inför nästa vecka mer än ett brutalt pass en av helgdagarna. Har en rakt genom ond sträcka som väntar.