Att springa ett marathon är liksom inget man snyter fram bara sådär.
Det är först och främst en hemsk mental strid. Att inse hur hårt man måste träna och på något sätt lyckas hitta den där motivationen som får en att faktiskt börja. Förr eller senare kommer motivationen, antingen genom ett moget beslut eller för att man inser att det inte längre finns tid kvar att skjuta upp det. Oavsett vilket så är man igång, och nu handlar det om att hålla igång. Varma sommardagar, blöta höstkvällar, svinkalla vinternätter och pollenfyllda vårmorgnar. Det måste hända. Det mentala racet är sjukt jävla tungt. Den är dock mer än halva striden. Jag tänker säga 51%. Du är alltså mer än halvvägs bara genom att dedikera dig till detta.
Då är det dags för steg två, den fysiska delen. Man måste träna, helst hårt, fler gånger i veckan än man är van vid. Löpning fyra gånger och sen två styrkepass är sånt man får leva med. Varför? Jo, för när man börjar springa ett marathon så börjar terrorn. Det är 42 kilometer och din kropp kommer att gå sönder. Du kommer att paja och ju bättre förberedd din kropp är på detta, desto bättre kommer du att klara dig innan det går från en okej upplevelse till ren och skär smärta. Träningen inför detta ska helst vara lika jobbig som själva loppet. Du kommer att pressa dig till den grad att det gör ont på vägen dit. Oavsett vilket schema du följer, hur mycket eller lite du tränar, så kommer det den hemska sista veckan då du måste vara redo. 48% av loppet är dessa förberedelser.
Den saknade procenten är ganska enkel. Allt annat skit som kan påverka. I mitt fall, kost. Nu kör vi rödbetsjuice, blåbärsdryck och järntabletter. Även om detta bara har en verkningsgrad på att höja min prestation med 1% så är placebon på 8%. Fy fan vad laddat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar