Det finns stora problem med att förväntas vara bra på nåt man verkligen kan jobba sig till.
Jag förväntas visst vara bra på långdistanslöpning. Jag gillar det, så jag jobbar för det. Naturligtvis får jag inget gratis. Jag tycker att jag äter alldeles för mycket. Min kropp känns alltid för tung när jag ätit samma dag som jag ska träna. Dessutom är väl logiken att ju mindre jag väger, desto mindre behöver jag släpa på. Vi vet alla att det egentligen inte funkar så, men det hindrar inte mig. Det är en ursäkt.
Det är en kropp som är fysiskt och mentalt plågad som tar sig runt passen, dag in och dag ut. Kroppen mår egentligen bra, men jag är trött. Jag orkar inte längre pressa. Det har blivit rutin. Den desperata jakten på bättre tider leder till desperata åtgärder. Idag gick det ju åt helvete. Vi får se vad åtgärden blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar