Ärans pris

Det finns stora problem med att förväntas vara bra på nåt man verkligen kan jobba sig till.
Jag förväntas visst vara bra på långdistanslöpning. Jag gillar det, så jag jobbar för det. Naturligtvis får jag inget gratis. Jag tycker att jag äter alldeles för mycket. Min kropp känns alltid för tung när jag ätit samma dag som jag ska träna. Dessutom är väl logiken att ju mindre jag väger, desto mindre behöver jag släpa på. Vi vet alla att det egentligen inte funkar så, men det hindrar inte mig. Det är en ursäkt.
Det är en kropp som är fysiskt och mentalt plågad som tar sig runt passen, dag in och dag ut. Kroppen mår egentligen bra, men jag är trött. Jag orkar inte längre pressa. Det har blivit rutin. Den desperata jakten på bättre tider leder till desperata åtgärder. Idag gick det ju åt helvete. Vi får se vad åtgärden blir.

Vecka 13

Måndag: Vila i form av badminton.
Tisdag: 10 km. Snålblåst men 4:20-tempo. (10/10 km)
Onsdag: 7.2 + 3.4 km, så 10.6 dårå. Riktigt sliten kropp idag. (10.6/20.6 km)
Torsdag: 10 helt jävla värdelösa kilometer. (10/30.6 km)
Fredag: Vila!
Lördag: Bättre 10 km. (10/40.6 km)
Söndag: Sova!

Klassisk slövecka. Nästa vecka är tänkt att vara en vanlig vecka igen, men får se hur det blir med långpasset på lördag. Den som lever får se.

Om att vara långdistansare

Idag hade jag ett sånt där riktigt jävla skitvärdelöst pisspass. Ingenting stämde och hela jävla kroppen vägrade fan samarbeta. Blir bara förbannad på mig själv och det är såna här jävla dagar då allt dåligt med långdistanslöpning kommer fram.

Har så jävla mycket att göra om dagarna att jag i bästa fall kan trycka in ett pass jävligt tidigt eller förbannat sent. Alla som ens gjort sig besväret att samtala med mig vet att jag hatar morgnar så det blir ofta jävligt sent. Idag var en sån där jävla dag då tröjan i det närmaste stank självdöd pingvin och pulsbandet helt stängde av all möjlighet att andas. Så springer man sitt jävla skitpass och kommer hem och stretchar. Det enda man kommer fram till då är att man är stelare än en jävla okokt spaghetti och att ens fötter ser ut som nåt ur en jävla skräckfilm från 1962. Sen i all ärlighet, vad fan får man ut av det? Visst man blir lite piggare och mycket starkare, men folk tittar fan bara snett på en. Vadå, går det att träna i verkligheten utanför ett gym? Bullcrap. Är en tid på 1h37m14s på något sätt ett rekord? Vad är det för jävla utomjordingspråk? Blir ju så jävla bitter. Jag är rätt bra på den träningsform jag tillämpar, och med tanke på att folk skryter om sina jävla tider på jävla löpbandet var och varannan sekund tycker man att det borde finnas nån form av yttre beundran för vad jag gör och inte bara "men du borde gå på gym".
Helvete vad jag är förbannad.

Om snålblåst och jäkelskap

Denna vecka blir en riktig glassarvecka. 4 pass, 40 km är inplanerat. Detta ger mig minst en hel extra vilodag beroende på om jag kör nåt dubbelpass eller inte.
10 km idag, 4:20-tempo trots ungefär tre orkaners vindstyrka. Grymt!
Osar dessutom nya träningsgrejor på torsdag. Yay. Den misstänkta skadan i låret sken med sin frånvaro. Dubbelyay.

Det börjar kännas bra inför maran. Nice.

Vecka 12

Måndag: 6.7 km. Nytt SB på de första 5 km, vissa åsikter kallar det PB då mitt gamla PB inte riktigt är jämförbart. (6.7/6.7 km)
Tisdag: 5.5 km backe. Blev inget kvällspass som ett resultat av detta. Fy fan vad det tar. Nu ser vi alltså att det blir tufft att förbättra förra veckan. (5.5/12.2 km)
Onsdag: VEM I HELVETE BESTÄLLDE SNÖ?! VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FEL PÅ ER?! 4:40-fart på jävla milhelvetet. Skit. Fan. (10.3/ 25.5 km).
Torsdag: Vem fan tog bort snön? Vilket jäkla skämt idag i alla fall, sprang 7 km, första vändan var skittung, trodde jag hade motvind men när jag vände visade det sig att jag hade haft medvind dit... Awell. Ok tid trots allt. (7/ 32.5 km)
Fredag: Vila.
Lördag: 25 km, wooties. 8 km i terräng, resten asfalt. Första 10 var ganska kuperat följt av smooth sailing. 4:32-fart. (25/ 57.5 km)
Söndag: Imorgon ska jag fan vila.

57.5 km, swell. Får se hur jag gör nästa vecka. Är lite insatt på att gå ner till 45 km för att låta kroppen komma ikapp lite, eller bara pressa på. Vi märker nog hur det blir.

Förräderi

Det finns ingenting som är så förrådande, så back-stabbing som backträning (do notice the pun). När man kör en längre backe (400+ meter) upp och ned så är det alltid nåt som går åt helvete.
Man tar sig med nöd och näppe högst upp på vad som känns som Mt. Everest, dör lite inombords och börjar rulla nedåt igen. Det är nu konflikten kommer. Eftersom backen nedåt är så pass lång så hinner man "alltid" återhämta sig, i princip till fullo, glömmer helt bort tröttheten som man för 2 minuter sen körde och vänder och tar sig an backen än en gång. Man krälar sig upp, snubblar ner och har fått tillbaks nog med energi för att försöka igen. Helvete.

Det finns inget som förråder dig så mycket som träning i en riktigt äcklig backe.

Vecka 11

Måndag: 6 km, totalt standardpass. (6/6 km)
Tisdag: Dubbelpass, 10 på morgonen, 5 på kvällen. (15/21 km)
Onsdag: 10 km. Skillnaden mellan de första 5 km och de sista 5 km var 0.3 sekunder. På riktigt. (10/31 km)
Torsdag: 5 km av någon självklar anledning. Skulle varit backe men det snöt sig på grund av mörker. (5/ 36 km)
Fredag: Vila!
Lördag: Skulle blivit ett långpass men ställde upp på att jobba så lyckades med nöd och näppe trycka in 10 km på kvällen. (10/ 46 km)
Söndag: För att bemästra planen blev det 10 km även idag. (10/ 56 km)

Score, I say! 56 km denna vecka! Skulle som sagt haft ett rent långpass men var i vanlig ordning snäll och ställde upp och jobbade. Inget uttalat mål inför nästa vecka mer än ett brutalt pass en av helgdagarna. Har en rakt genom ond sträcka som väntar.

Ny vecka, nya synder

Nya träningsveckan är alltså igång. Idag är det som bekant måndag och då ska det spelas badminton vilket i sin tur innebär att första passet för veckan blir ett ganska kort sådant. 6 km på allt annat än sensationella 25:55. Dagens bästa var dock premiären av de nya skorna. Ska varva in dem lite långsamt så kan de nog få ställa upp på långpasset nästa lördag.

Anyway, veckans mål är 55 km även om det just nu känns smått vansinnigt.

Skitfula, som det ska vara.

Att springa lopp

Rubrik, ni vet.
Att springa lopp är väl nåt som allt för många amatörlöpare ger sig in på. Vårruset, Grabbhalvan, Göteborgsvarvet eller något annat liknande tokigt. Det känns som det naturliga steget och för den som tar träningen ens det minsta seriöst, varför inte? Då finns det naturligtvis ett par saker att tänka på.

1) Stryk plan A och B, gå rakt på plan C.
Plan A är alltid "Jag är vältränad, jag kommer att ta den här milen på 45. Jag har gjort det förr, det ska gå igen". Plan B är nåt i stil med "Det gick ju inte som väntat, nu börjar jag att hitta på ursäkter i huvudet", och plan C blir då "F it, jag vill bara bli klar med skiten". Det är även där man ska börja. Att lägga upp en plan, en planerad måltid för ett lopp, är det i särklass dummaste man kan göra, detta av tre anledningar.
- Folk kan inte springa
Hur brutalt det än låter så är detta sanningen. Folk kan inte springa men tror sig själva bemästra konsten och problemet är ytterst förekommande på kortare lopp, 5 - 15 km. Folk springer iväg som om de vore Usain Bolt i cirka 1200 meter och tappar sedan allt. Din uppgift blir nu att försöka tränga dig fram genom detta hav av människor som totalt kollapsat och dessutom sällan flyttar på sig. Lycka till att hålla huvudet kallt nu. You had a nice ride.
- Folk kan inte mäta
Ibland är problemet även det att de som mäter banan inte klarar sig ordentligt. Detta är lite taskig kritik då de trots allt oftast är frivilliga funktionärer som ställer upp och gör jobbet, utan dem skulle loppet inte bli av, men när ett lopp som sägs vara 6 km istället visar sig vara 6.7 km, då blir man lite förbannad. Sen kan det vara intern inkonsekvens också. Jag har av egen erfarenhet bevittnat att det ibland kan vara 1.5 km mellan två stycken kilometerskyltar, och sånt knäcker en.
- Du kan inte banan
Man kan komma så tokigt förberedd på att springa sina 10 km, och så kolliderar man med verkligheten. 10 km är inte 10 km överallt. Det bästa exemplet skulle vara Lidingöloppet. Säg att du inte har möjligheten att plåga dig i skogarna på Lidingö och du har tränat 30 km hyfsad terräng inför loppet. Sen kommer Lidingö. Det är ett lopp från helvetet med backar som är direkt plågsamma och ingenting gick som väntat.

Sammanfattningsvis ska du alltså ha som primär målsättning att ta dig runt. Andra gången du kör loppet kan du börja fundera på vad du kan göra för att förbättra dig.

2) Glöm klockan
Av anledningarna ovan så ska du helst inte springa med klocka. När du kommit 2 km på 13 minuter och råkar snegla på klockan så är det kört. Antingen kommer du att ge upp eller så kommer du desperat att försöka ta igen tiden du har förlorat, och det kan gå åt helvete. En liten newsflash är ju att på lopp så brukar alltid tiden registreras efteråt. Om du inte är jätteberoende av att kunna analysera varje steg du tar under ett år så ska du absolut inte använda klocka eller app som klockar tid och sträcka. Det kommer bara att bli tokigt.

3) Du är en amatör, uppträd som en
Att vara amatör inom löpning är nåt positivt. Det finns ingen press på dig, och det är så du ska tänka. Om du springer ett lopp, försök ha roligt! Försök ha kul med den du springer med, eller uppskatta den staden du springer i. Ett stadslopp är ju ett skitbra sätt att få se delar av en stad du aldrig nånsin kommer att få se annars. Du tävlar mot dig själv och ingen annan, undantaget kanske nån kompis. Det är okej att ha kul på vägen. Faktum är att det är vad du ska göra. Have fun!

Vecka 10

Med en plan (inte ett mål, en plan) på cirka 46 km fanns det inte plats för misstag.

Måndag: Badminton följdes av 5 km. Fortfarande trötthet sen förkylningen men det var bara att köra. 4:26-fart. (5/5 km)
Tisdag: Dubbla pass. Gick helt okej. 6 + 5 km. (11/16 km)
Onsdag: 10.7 km strax över måltiden. Det var rätt tunga ben idag. (10.7/26.7 km)
Torsdag: 4.6 km, 3.4 av dem i backe. Min jävla karma kickade in och gav mig motvind uppåt, swell. Backen i fråga är cirka 550 meter uppför och rimligtvis lika mycket nedför, av varierande karaktär. Plågsamt, men säkert nyttigt. (4.6/31.3 km)
Fredag: Jättemycket vila och skitmånga mackor.
Lördag: 15.2 km. Tog mig an ett långpass precis enligt plan. Det var tungt och tufft med den kraftiga motvinden som rådde, men det gick ändå helt ok. Första 10 gick på 43:20, och efter timmen hade jag kommit 13.5 km. Det var sista 5 km som gick åt helvete då motvinden tilltog och jag hade det backigaste partiet kvar. Kufiskt nog var de första 10 km min snabbaste mil i år. (15.2/46.5 km)
Söndag: Gör nog om planen. Vilodag idag med, "stänger in" långpasset med vilodagar. På så sätt kan jag springa längre på lördagarna.

Avslutar alltså veckan med 46.5 km på 6 aktiviteter, 3h 33 min.

Omstart

Imorgon bitti ska jag till tandläkaren. Efter det ska jag köra ett backpass innan jobbet. Jag minns inte när jag sprang backe senast. Det är liksom fusksättet att bli bättre på löpning. Kör backe och du blir hundra gånger bättre än du vågat tro själv. På riktigt. Det blir liksom lite roligare när man blir mycket bättre fort som fan.
Ska försöka få in dessa pass på kvällen istället. Nån som vill med?

Chansning

Har ett schema att följa så jag gör det. Körde 5 km idag som planerat. Känns inte av halsen längre, men var trots det lite snorig. Vi får se imorgon hur det känns. Just nu gör jag det bästa i samband med löpträning, äter. Ägg bakat i bakpotatis. Jordgubbar och glass till efterrätt. Ibland måste man ta hand om sig själv.

Vi håller alla tummar att det ska gå bra imorgon.