Jag har sprungit massa lopp, stafetter, Lidingö, Stockholm Marathon, terränglopp på 23 km etc. Jag har bra tider på det mesta och siktar mot att ta maran på under tre timmar inom en snar framtid. Nånstans på vägen tappade jag tråden.
Jag tränar inte kondition för att jag vill det, utan för att alla andra förväntar sig att jag ska vara han med brutal kondition på längre distanser. I mina bekantskapskretsar, alla positiva amatörer, är det en orimlig tanke att klara av att hänga med mig i tre mil för att jag helt enkelt aldrig viker ner mig. Jag fortsätter alltså träna för att jag är rädd för att lämnas utanför.
Nu handlar det bara om prestige. Jag har en image att upprätthålla. Så får det förbli.
Jag har problem med vikt och mat. Det kallas ätstörningar. Jag tycker inte att jag är speciellt tjock, och jag är rationell i mitt tänk. Mina gener har gett mig en kropp, lev med det och försök hantera det. Det är inte så att jag känner mig "ful" och kommer att kunna bli snyggare om jag går ner i vikt. Däremot blir det mindre att släpa runt på de tunga passen. Jag väger just nu cirka 61 kg. Jag tänker mig att jag nog skulle kunna ligga på 58 kg och prestera mycket bättre på löpningen. Jag hatar att äta ensam. Varje gång jag äter ensam känner jag mig som ett jävla äckel som verkligen inte borde ha ätit för jag hade kunnat klara mig ett tag till utan mat. Antagligen till typ nästa dag.
Detta tankesätt går i och för sig bra ihop med distanslöpning. När man sprungit en rätt så bra bit i ett tempo som är högre än man är van vid tappar man all aptit. Det är inte så att man inte vill äta. Nu handlar det om att man inte kan. På det sättet har jag plötsligt en ursäkt till att äta lite. Jag tycker att det är hemskt men jag vet att det finns de som har det värre med detta hemska tillstånd.
Jag hoppas kunna komma över detta och äta precis så mycket som jag behöver, inte så mycket som jag vill.
Jag hoppas även kunna fortsätta vara en förebild som upprätthåller sin image.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar